Ska staten rädda SAAB?

Historien ger så många svar till dagens frågor. Parallellerna mellan dagens debatt om SAAB och varvdiskussionen på 70 och 80 talet är övertydliga. Letade imorse ur biblioteket fram fram en av Nils G Åslings många böcker nämligen memoarerna ”Skäl att minnas” från 1999. Nisse var för den som glömt det centerpartistisk industriminister under åren 76-78 och 79-82.
Jag tänkte först göra något olagligt nämligen citera valda delar från sidorna 223 till 233. Vågar ungdomar kopiera via Pirate Bay så ska väl jag våga tänkte jag. Fegade sen ur och ringde Nisse för att få klartecken att jag fick citera. Inga problem var budet från ett vintrigt Åse.

Så här skriver han som var med:

”Sett i ett historiskt perspektiv är det svårt att förstå statens starka engagemang i varvsindustrin. Varför gick man in i Uddevalla varvet, Eriksberg, Götaverken/Arendal och Öresundsvarvet i Lanskrona. Jag har aldrig fått något entydigt svar på den frågan. Fälldinregeringen hade bara en sak att göra eftersom den socialdemokratiska regeringen hade gett staten ett ägaransvar, nämligen att söka lägga ner den starkt förlustbringande verksamheten så snabbt som möjligt.
Jag blev snart varse att det skulle bli en smärtsam process och att facket och socialdemokratin skulle bekämpa alla försök att lägga ner varven . I och med att den socialdemokratiska regeringen låtit staten gå in med ett ägaransvar fanns det inga alternativ till rekonstruktion eller nedläggning med statens medverkan. Såväl i fallet Götaverken/Arendal som Eriksberg hade konkurser varit det rimliga avvecklingsalternativet, men det var bland annat av hänsyn till den internationella marknaden uteslutet med staten som ägare. Det var alltså ett högt spel som min företrädare Rune B Johansson (socialdemokratisk industriminister) hade ansett sig tvungen att medverka i.

Götaverkskoncernen ägdes av Sahlen rederierna men staten hade, efter en förhandling som den socialdemokratiske industriministern Rune Johansson skött, gått in som delägare på premisser som jag hade svårt att förstå. När krisen fördjupades var emellertid resultatet att staten var tvungen att ta hela ansvaret.

På nationaldagen den 6 juni 1978 hade jag propositionen om den nya varvspolitiken färdförhandlad i den borgerliga gruppen. Innan mitt förslag kunde läggas fram hade emellertid tvisten i kärnkraftsfrågan gjort att regering avgått. Regeringen Ullsten, som tillkommit med socialdemokraternas stöd, vågade inte lägga fram min proposition.

Jag hade i valrörelsen 1979 avisera att jag om jag kom tillbaka till kanslihuset hade för aviskt att privatisera hela eller delar av Statsföretag..

När jag återkom till industridepartementet i oktober 1979 fann jag till min överraskning att inte något av betydelse hänt med varven under folkpartiregeringens år i kanslihuset, som även i detta avseende följaktligen var ett förlorat år.

Det var följaktligen inte svårt att ta beslutet att på nytt lägga fram varvspropositionen om nedläggning av nyproduktionen vid Götaverken/Arendal och Öresundsvarvet i Landskorna. År 19890 var emellertid stämningen i Landskoran fortfarande så uppjagad av socialdemokraterna och vpk att två folkpartistiska ledamöter fronderade och mitt förslag om nedläggning föll i kammarens votering.
Först vid påföljande riksdag 1981 hade frågan mogna så att mitt förslag från 1978 blev riksdagens beslut."

Byt nu ut varven mot bilarna, så är bilden rätt tydligt. Inget är nytt under solen. Vare sig hur centerpartistiska industri/näringsministrar handfast agerar, hur sossar ser på statligt ägande eller hur enstaka folkpartiriksdagsmän kan ställa till det.

Läs gärna hela boken. Den ger också en bra bakgrund till energidiskussionen.