Semester

Första semester dagen. Kunde på förmiddagen inte låta bli att ringa några samtal och skicka några mail. Svårt att släppa en del rätt viktiga frågor som just nu ligger i stöpsleven, typ omreglering av apoteksmarknaden.
Däremot har jag varit riktigt ståndaktig och inte ringt någon för att höra om alla turerna i Centerpartiets riksdagsgrupp kring FRA frågan. Att avhålla mig har ställt karaktären på prov. Dock är det för det första inte min fråga. Den har inget med Socialdepartementet att göra och för det andra har jag ingen möjlighet att påverka något skeende just nu.
FRA kan diskuteras. Det finns både för och nackdelar med liggande förslag. Dock är det en annan fråga som just nu överskuggar skeendena. Det är hur ett parlamentariskt styrleseskick ska fungera. I en koaltionsregering är alla beslut ett resultat av förhandlingar mellan de i koalitionen ingående partierna. Det handlar om att ta och att ge. Om ett partis riksdagsledamöter ger sig själva rätt, att efter att regeringen kompromissat sig fram till ett beslut, underkänna detsamma genom att rösta nej innebär det att alla riksdagsledamöter måste ha samma rätt. Därmed kan inte regeringen längre regera.
Socialdemokraterna inser konsekvenserna fullt ut av att regeringens propp skulle falla. Trots att hela FRA lagstiftningen inititerats av regeringen Persson väljer man nu i riksdagen att lägga sig på samma linje som v och mp i den fromma förhoppningen att fyra av Alliansens ledamöter ska stödja oppositionen och därmed fälla regeringen.
Oavsett personröster och det egna mandatets stora betydelse är samtliga riksdagsledmöter i första hand valda som partiföreträdare. Därmed finns en skyldighet att vara solidarisk med partiets beslut att faktiskt ingå i en regering. Tids nog (må det dröja många år) får Alliansens riksdagsledamöter möjlighet att leka låtsas politik i oppositionsställning. Lägga förslag som aldrig förverkligas. Hålla tal som ingen bryr sig om. Då är det fritt fram att strunta i ansvar, satsa på sin egen profil och ta ut svängarna.