Kosovo i den svenska ankdammen

Frågan om ett svensk erkännande av Kosovo är komplicerad. Kosovo är inte erkänt av FN. Regeringen i Pristina har kanske inte full kontroll över sitt territorium. Ett erkännande kan tolkas som att det är fritt fram att rita om kartan för att få fler små pusselbitar i områden där regionala konflikter finns. Det har också funnits många och starka argument som talat för ett erkännande.
Regeringen hamnade i att erkänna Kosovo men att vara först ut på plan för att därmed markera att den svenska hållningen är att frågan inte är helt okomplicerad.
Hur Vänsterpartiet och Socialdemokraterna valt att hantera frågan säger en hel del om hur partierna idag fungerar.
Socialdemokraterna har genom årtionden framstått som svensk utrikespolitiks främsta försvarare. Man har lagt sig vinn om att hålla en saklig nivå på diskussionen och att dessutom skapa största möjliga samförstånd mellan de demokratiska partierna i Sverige. Så är det inte längre. Nu ska varje politisk fråga som hamnar på bordet betraktas som en leksaksklubba ämnad att slå regeringen i huvudet med. Så även utrikespolitiken. Regeringen borde ha erkänt Kosovo för länge sen. Helst varit först ut är budskapet. Det visar att den som nu håller i rodret hos sossarna ej är intresserad av sakfrågor utan av att med polemik till varje pris få återvända till Rosenbad.
Ännu intressantare är hur den gamle kommunisten Ohly reagerar. Regeringen har en bättre utrikespolitik än vad socialdemokraterna har. Intressant uttalande kan man tycka. Sen fortsätter Ohly med att säga att även regeringen har i sak fel då man borde ha väntat länge, mycket länge med att erkänna Kosovo. Putin i Ryssland har nämligen sagt just så Ryggmärgsreflexen från åren som sovjetiskt lydparti har inte försvunnit. Nyser de borta i Kreml så får man influensa i Vänsterpartiet.