Vidrigt!

Jag vill inte läsa hur Bobby mördades men tvingar mig ändå till det.

"De tog av Bobby alla kläder, lade honom på rygen i snön och skttade snö över honom. Bobbys mor satte sig på honom och höll honom fast medan sambon satte foten på hans bröst en stund. Eftere det lämande de Bobby ute i snön en lång stund innan han drogs in och bands och tejpades fast vid en stol. Han dog av aspiration det vill säga kvädes av sin egen kräkning". Så mördades en handikappad tioåring.

Jag tvingar mig att läsa det för att känna stöd i vad jag som barnläkare, liksom alla i Sverige som arbetar med barn och ungdomar, är skyldiga att göra för att om möjligt förhindra att det upprepas. Vi är enligt socialtjänstlagen skyldiga att vid misstanke om att barn eller ungdomar far illa göra en anmälan till socialtjänsten. Vi är skyldiga, vi har inget val. Vi behöver inte veta utan det räcker med att en misstanke har väckts. Det är en lag som av många upplevs som obehaglig. Måste jag, kan inte någon annan stå för anmälan? Kan jag inte vara anononym. Det är en obekväm lagstiftning för många. När vi gör anmälningar så kan det innebära att uthängning i massmedia under rubriken " Den oskyldiga pappan blev falskeligen anmäld av BVC sköterskan". Många gånger leder anmälan till att socialtjänsten ser att det inte finns några missförhållanden.

Lagstiftningen kan upplevas obekväm men gör det tydligt att alla vi som arbetar med barn är skyldiga att stå på barnens sida. Sju av tio barn som mördas i Sverige mördas av sina föräldrar. Om inte lagen fanns kanske det skulle vara många fler. Att läsa om Bobbys död gör att det fortsatt kommer att kännas starkt motiverat att vid misstanke om att barn far illa göra en anmälan.