Det centralstyrda Sverige

Den första juli 1994 tog demokratin ett steg framåt i Sverige, trodde jag. Om mer än fem procent av folket i en kommun så krävde skulle en lokal folkomröstning hållas, trodde jag. Så blev det inte dessvärre. I lagen fanns en möjlighet för kommunfullmäktige att säga nej till folkomrösning trots att mer än fem procent av väljarna så krävde. Ingen vettig kommunpolitiker skulle väl våga säga nej till folks krav att åtminstonde få pröva en fråga i ett allmännt val, trodde jag. Så fel jag trodde.
Inte mindre än 118 gånger har lokala kampanjer, engagerade medborgare, lyckat skrapa ihop de nödvändiga fem procenten. Fem procent kan tyckas lågt men det handlar i de flesta kommuner om att få ihop tusentals namnunderskrifter, tydligt skrivna, identifierbara. Ett tufft jobb!
110 gånger har en majoritet i kommunfullmäktige sagt nej till kravet. Endast åtta gånger har man släppt fram en folkomröstningen och då i rätt korkade frågor där kommunen ibland inte har beslutsrätt.
Tala om maktfullkomliga kommunpolitiker. Lagen måste förståss skärpas så att inte medborgarmakten inte kan köras över av de som sitter på makten tycker jag.